Tänk om försöksmöss visar så pass stora personlighetsvariationer inom samma stam att det påverkar resultatet i biomedicinsk forskning?
Möss är ett av de vanligaste försöksdjuren i biomedicinsk forskning. För att bli bra försöksmodeller i forskningen har man länge avlat fram möss som är nästintill genetiska kloner av varandra, de utgör så kallade stammar.
Som i all forskning, försöker man att standardisera alla variabler som inte undersöks, för att på så vis veta att den studie som utförs verkligen mäter det som försöket avser att mäta. Så, i teorin, om mössen nu är genetiska kloner och hålls på ett standardiserat sätt så borde det möjliggöra perfekt kontrollerade studier.
Men är det verkligen så?
Studier med försöksmöss visar i själva verket dålig reproducerbarhet mellan försök (Hylander et al., 2022), vilket betyder att forskarna har svårt att uppnå samma resultat med samma metod som i ett tidigare försök. Hela poängen med forskning är just att den ska gå att återupprepa, så går inte det, så har det gjort en miss någonstans. För att kunna säga att något är sant räcker det nämligen inte med att en studie, eller några få studier kommit fram till samma resultat, utan det är först när många studier pekar på samma samband som forskarsamhället verkligen kan börja säga att något faktisk är på ett visst sätt. Tänk om personlighet kan vara en av orsakerna till problemet med reproducerbarhet?
Lewejohann et al., 2011 jämförde beteendet hos samma möss i två olika beteendestudier, för att se om individuella möss inom samma stam hade just olika personligheter. Mycket riktigt visar deras resultat att det verkar finnas personlighetsvariationer bland de i princip genetiskt klonade mössen! Forskargruppen menar att detta skulle kunna vara en orsak till den variation som ses i biomedicinska studier.
Personlighet hos djur definieras som konstanta variationer i beteende inom en population som bibehålls över tid och i olika situationer. Djurets personlighet formas av såväl genetiska effekter som av djurets upplevelser i livet. Särskilt stark påverkan har sådant djuret upplever sin första levnadstid. Det är just därför exempelvis hundägare uppmanas att miljöträna och socialisera sina valpar – för att det sätter tonen för vilka individer hundarna kommer bli som vuxna.
Så, förvisso är burarna djuren lever i identiska och skötselrutinerna standardiserade, men liksom Levejohann et al. (2011) påvisat i sin studie, är det möjligt att det ändå finns tillräckligt mycket variation i djurens miljö att det skulle kunna ge upphov till olika personligheter inom samma stam.
Vad finns det då som varierar, och varför skulle det ge upphov till olika personligheter?
Låt oss ta en liten titt på hur en försöksmus första tid i livet kan se ut och vart det skulle kunna uppstå betydande variationer i djurets miljö:
Musen föds i en avelsbur tillsammans med antingen enbart avelshonan eller både avelshona och avelshane – där uppstod vår första möjliga variation. Avelsparet kan i sin tur variera i hälsa och beteende, vissa är tjockare än andra, vissa mer stressade än andra, och så vidare.
Forskning visar dessutom att det inte bara är det musen upplever när den föds, eller som embryo i avelshonans mage, som påverkar vilka upplevelser musen kommer få. Epigenetiken, som styr hur arvsmassan avläses och uttrycks, påverkar på ännu fler sätt!
Dias & Ressler (2014) undersökte om avelsdjurens upplevelse av en rädslebetingning påverkade deras avkomma samt avkomman från deras avkomma, dvs nästa generation. Det visade sig att möss som lärt sig associera en specifik doft med en elektrisk stöt fick avkommor som även de reagerade på den specifika doften utan att någonsin känt den innan! Detta var alltså ett exempel på där avelsdjurens upplevelser innan parning påverkade upplevelsen hos deras avkomma – samt avkommornas avkomma.
Det tycks alltså vara så att försöksmössen kan ärva en ökad reaktionsbenägenhet till något deras förfäder reagerat starkt negativt på. Så även erfarenheter högre upp i musens släktträd skulle alltså i teorin kunna påverka vilken personlighet en specifik mus utvecklar när den växer upp.
Men nu har vi svävat i väg litegrann, tillbaka till vår mus:
Kullen musen föds i kan vara stor eller liten. Kullen kan vara frisk och fullt välmående, eller så kan den vara sjuk på något sätt och behöva särskild vård. I sådant fall kommer de att hanteras mer än andra kullar av såväl djurtekniker som veterinär. Varje hanteringstillfälle är ett inlärningstillfälle för musen och kommer att påverka om den uppfattar människor som generellt trevliga eller generellt obehagliga. Eftersom musen lever i en verksamhet där människor hanterar dem i såväl daglig skötsel som i försök, så kommer djurets relation till människor spela stor roll för musens upplevelser, vilket i sin tur påverkar musens stressnivåer och djurvälfärd genom hela livet.
När musen blivit runt 10 dagar gammal kan det vara dags för en öronmärkning. Detta görs för att varje djur ska kunna identifieras på individnivå, och för att ett litet vävnadsprov ska kunna analyseras med PCR för att undersöka djurets genetik.
Djurets upplevelse av biopsin kommer att variera beroende på exempelvis djurteknikerns kompentens, humör, mående och inställning till djuret. Vi kan ta för givet att alla som anställs som djurtekniker tycker om djur och vill dem väl – men det betyder inte att vi hanterar djuren identiskt från varandra. Människor är också djur! Vi har olika stresstålighet och tålamod, och vi kan dessutom ha bra och dåliga dagar. Allt detta, samt vilken relation musen redan skapat till människor sedan tidigare, kommer ge upphov till stora möjliga variationer i musens upplevelse av själva biopsitillfället.
När mössen närmar sig tre veckors ålder är det vanligtvis dags att avvänjas från avelshonan och flytta in i egna burar. Möss har nämligen snabba generationsskiften så redan nu kan avelshonan vara dräktig med nästa kull.
Mössen placeras så långt det är möjligt ihop med ett eller flera kullsyskon. Mössen sätts i burar med kullsyskon av samma kön för att undvika oönskade parningar. Ibland, om det bara finns en hona eller en hane i kullen, kan musen riskera att bli ensam i sin bur efter avvänjningen. Ensamhållning är någon som djurteknikerna ofta jobbar hårt för att undvika, genom att i stället försöka hitta en lämplig burkompis från någon annan kull, men tyvärr är det inte alla gånger som det går att undvika. När det gäller hanar kan det dessutom vara extra svårt att hitta burkompisar från andra kullar, då ihopsättning av obekanta mushanar kan leda till alltför mycket aggression mellan djuren (Zidar et al., 2019).
Musen kan alltså komma att hamna i en rad olika sociala miljöer efter separation från avelshonan: i en grupp som fungerar bra ihop, i en grupp med högre risk för aggression, eller ensamma. En mycket viktig effekt av detta är förekomsten av ett fungerande socialt stöd i musens vardag.
Med socialt stöd menas de positiva effekter djur ges när de får skapa välfungerande stabila och positiva relationer (Kikusui et al., 2006). En mus som bor tillsammans med ett par kullsyskon kommer troligtvis klara av stress bättre än en mus som bor ensam eller i en grupp som inte kommer helt överens och där djuren bråkar mycket. Den här variationen av vilken grad av socialt stöd som en försöksmus får, kan komma att påverka allt från hur väl de kan återhämta sig från små stressmoment som exempelvis burbyten, till hur snabb sårläkning de har efter operation (Detillion et al., 2004).
När mössen väl separerats från sin avelshona och lever i egna burar – antingen med kullsyskon, ett adopterat syskon från en annan kull, eller ensamma – så fortsätter olika händelser i musens liv att ge upphov till varierande upplevelser. Vissa möss kommer att bli sjuka eller skadade och kräva mer vård och hantering av människor, andra kommer hanteras av nyanställda som ännu inte förfinat sina hanteringsmetoder och som till en början orsakar djuren mer stress än vad en erfaren djurtekniker gör.
En försöksmus liv är verkligen fullt av variation! Den här variationen finns även i standardiserade verksamheter där man kan tro att den inte borde finnas.
Varför spelar allt det här så stor roll egentligen?
Jo, djur med olika personlighet har olika så kallade coping styles.
Coping style är det begrepp som används för att beskriva hur ett djur hanterar stress – coping style är helt enkelt en komponent i djurets personlighet. I det fall som djuren utvecklar olika coping styles – trots genetisk och miljömässig standardisering – så kommer studier med försöksdjur aldrig vara trovärdiga om detta inte tas i beaktning.
Exempelvis så är en mus som levt ett liv ensam i sin bur förmodligen inte jämförbar med en mus som levt i en djurgrupp. En mus som upprepat fått sina klor klippta för att inte klia och skada sig själv är troligtvis inte jämförbar med en mus som varit kärnfrisk hela livet. En mus som fötts från ett stressat avelspar är högst troligen inte jämförbar med en mus från ett avelspar som fått bästa möjliga förutsättningar för att anpassa sig bra till ett liv bland människor på en försöksdjursanläggning.
Dessa djur är inte jämförbara på grund av olikheter i djurens möjlighet till stressreducering genom socialt stöd och stora skillnader i djur-människa-relationen som påverkar musens generella upplevelse av mänsklig hantering. Variationer i djurets miljö som på detta sätt påverkat djurvälfärden och troligtvis format djurets personlighet, kan dessutom leda till att djur inom samma stam har varierande immunfunktion, just på grund av det nära samband som finns mellan immunfunktion och stress.
Djurets beteende, välfärd och personlighet hänger tätt ihop. För min del är det fullt logiskt att djurens individuella upplevelser och personligheter helt enkelt måste ha en påverkan på forskningen de ingår i. Vad tror du?
Tack för att du läst!
Text: Astrid Söderquist
Detillion et al., 2004. Social facilitation of wound healing. Psychoneuroendocrinology. 29, 1004-1011.
Dias & Ressler, 2014. Parental olfactory experience influences behavior and neural structure in subsequent generations. Nature Neuroscience. 17, 89-96.
Hylander et al., 2022. Using mice to model human disease: Understanding the roles of baseline housing-induced and experimentally imposed stresses in animal welfare and experimental reproducibility. Animals. 12, 371.
Kikusui et al., 2006. Social buffering: relief from stress and anxiety. Philosophical Transactions of the Royal Society. 361, 2215-2228.
Lewejohann et al., 2011. ”Personality” in laboratory mice used for biomedical research: a way of understanding variability? Developmental psychobiology. 53, 624-630.
Zidar et al., 2019. Group and single housing of male mice: Collected experiences from research facilities in Sweden. Animals. 9, 1010.
